UNDERDOGS AND CATS

Hundar är aldrig i överläge i film och litteratur. De är aldrig kungar eller drottningar.
Nu är det ju inte bara i fiktionen som hundar lever riktiga hundliv, utan det förekommer naturligtvis även i verkligheten. Många jyckar får kämpa underifrån, och det är härifrån som uttrycket ”underdog” kommer. Hunden får representera någon från en lägre samhällsklass, någon som tar sig upp. Vi gillar alltid en underdog. Någon som har alla odds emot sig men som kämpar sig upp och blir en vinnare.

Men hunden har ibland också fått ta mycket stryk och orättvist kopplats ihop med nåt negativt. Ett frappant exempel på det är den klassiska låten ”Hound dog”. Sångens jag är faktiskt en svart kvinna, (Elvis överförde det till ett manligt sydstatsperspektiv efter att ha snott låtidén från gruppen Freddie Bell and The Bellboys) som uttrycker sin upprördhet över att mannen är ute och vänsterprasslar. ”Hound dog” är ett föraktfullt uttryck för en man som raggar kvinnor på samma sätt som en jakthund jagar sitt byte. Hunden - människans bästa vän - har här alltså blivit en metafor för en lågt stående individ: ”You ain´t nothing but a hound dog/
Crying all the time/Well, you ain´t never caught a rabbit/And you ain´t no friend of mine.”
Även I The Beatles klassiker “A hard day´s night” har vi ett exempel där hunden får symbolisera nåt delvis negativt:”It´s been a hard day´s night and I’ve been working like a dog.”
Det finns negativt värdeladdade ord som ”hundgöra” och ”hundliv”. Och det finns ord som är så nedvärderande att de får betecknas som skällsord: ”fyllehund” och ”fähund”. Hur kan vi ge vår bästa och trogna vän så negativa uttryck?

Och hundhatare…! Katthatare finns ju för den delen också, men det tycks mig som om katterna har klarat sig lite mer helskinnade än hundarna. Katter får på sin höjd höra sånt som ”Det här smakar inte kattskit”! eller ”Det är bara kattguld!” Det kan också hända att nån kvinna blir kallad ”vildkatta”, men då är det mest som en anspelning på kättja och sinnlighet. Gösta Knutssons elake Måns är väl den enda värstinggestaltningen av en katt i det här landet…!
När jag tänker på påhittade katter ser jag framför mig följande: Snäll Uppsalakatt utan svans självvalt boendes i en källarglugg. Pillemarisk upptågsmakare vid namn Findus. Smart mästerkatt i stövlar. Musikalkatten Grizabella skönsjungandes ”Memory”. Samt gräddlapande Aristocats.

Mästerkatten i Grimms saga är faktiskt ändå en sorts ”undercat”. Ja, jag ska vara rättvis, för de finns också! Tilltufsade katter som får kämpa på bakgårdarna och sedan blir omhändertagna av välsituerat folk och får käka fin leverpastej och lapa den fetaste grädde.
I filmens värld (och naturligtvis i verkligheten) träffar vi på även motsatsen till underdogs. I Disneyfilmen ”Beverly Hills Chihuahua” irrar den bortklemade chihuahuan Chloe bort sig i Mexico och får känna på ett hårdare liv.
Och så har vi Lady, ”lilla vackra cockerspanielflicka”. Hon är söt och gör sig bra på bild. Men det är först när hon rymmer ut på gatorna och träffar den busige byrackan Lufsen som hon blir intressant.

Ja, om det inte kom in lite omvälvande dramatik i välfärdshundarnas tillvaro så skulle det bli bra tråkigt. Vi gillar det där. Vi vill hellre se Paris Hiltons lilla chihuahua leva ett ”riktigt” liv än att se henne hänga ut som en leksak från en rosa handväska.

© 2010 Bruno Franzon