På facebook

Dom senaste månaderna har jag förlagt nästan allt skrivande till en diskussionsgrupp på Facebook. Har känt en viss tvekan inför det eftersom jag ingår i redaktionen för DLT. Vårt debattforum har haft alltför få deltagare. Där behövs en uppryckning och hur det ska gå till vet jag inte. Därför lägger jag nu ut några av dom inlägg jag skrivit på Facebook. Inläggen är repliker i en pågående debatt och blir därför ryckta ur sitt sammanhang. Vad gör det? Av upphovsrättsliga skäl vill jag inte lägga ut dom andra skribenternas repliker.

Följer med intresse er diskussion om paradoxer och motsatsernas existens bortom språket. Jag hade för många år sedan en dröm där ett renodlat språkligt element blandade sig med den bildmässiga, mer filmiska verklighet som drömmar består av. Mitt i en sekvens av bilder dök i drömmen upp ett renodlat verbalt element i form av ordet ”KVASIGITARR”. Ungefär som en neonskylt tändes mitt i bildflödet. Har ett minne av att skylten zoomade fram och tillbaka. Några veckor senare får jag ett telefonsamtal från en schizofren kompis som berättar att han formulerat en ny musikteori. Teorin går ut på att eftersom det finns så mycket musik för musikaliska människor, så måste det också finnas musik för omusikaliska. Därför ville han nu erbjuda mig en plats som gitarrist i en orkester för omusikaliska.

Till saken hör att vi faktiskt byggde en kvasigitarr som vi så småningom hade mycket roligt med. Den var av en mycket enkel konstruktion. En träplanka med en kvadratisk masonitskiva fastspikad i ena änden, fyra gardinspiraler spända utmed plankan och ett hål genom plankan där vi förde upp en akustisk mikrofon, kopplad till en förstärkare. Till samma förstärkare kopplade vi ett italienskt elpiano.

En gång hade vi jamsession i en lägenhet i Märsta där han bodde tillfälligt tillsammans med sin amfetaminmissbrukande hustru. Hon hade en gammal älskare på besök och det blev snart tydligt att den här älskaren inte riktigt trivdes med att lyssna på vår ”kvasimusik”. Han var f.d. boxare med ett typiskt boxarutseende med djupt liggande ”avvaktande” ögon, intryckt näsben etc. Den här mannen drabbades av en irritation i luftstrupen och fick snart för sig att han fått ett katthår i halsen. Därför gick han ut i badrummet och ställde sig framför spegeln och gapade stort för att få syn på katthåret, samtidigt som han utstötte mer och mer energiska harklingar. Detta fann jag och min kompis så uttrycksfullt och även komiskt att vi snart var överens om att här hade vi äntligen hittat rätt vokalist till vår kvasiorkester.

Gillar din jämförelse mellan operasångare och politiker i talarstolen. Den jämförelsen ger en bra plattform för att förstå vårt förhållande till politiker. Femtonde bänk är verkligen långt borta. Ju längre bort ju mer retorisk skicklighet krävs för att nå fram. Politiker idag träffar mest sina väljare genom medierna och där blandas medietränad närhet med större distans än till femtonde bänk. En operasalong är mer intim än en tevestudio någonsin kan bli. På operan är ändå stjärna och publik i samma rum. Vill gärna säga att jag helt missat operabesök i mitt liv.

Det tycks vara tabubelagt att säga att det finns människor man inte vill tala med. Ändå talar eller diskuterar man med en försvinnande liten del av alla människor som finns. Sverigedemokrater och aggressiva nationalister, framför allt deras sluga, manipulativa ledare kan man gott utesluta från samtal. Dom hörs nog ändå.



Kan det vara Hegels Zeitgeist du efterlyser? Den kommer varken vetenskapens klåfingrar eller konsten åt. Konsten kan visserligen alltid låtsas. Och det gör den rätt i. Inne i tidsandan pågår ju den eviga kampen mellan teser och antiteser. Utgången kan bara utläsas långt efteråt. Om ens då. Annars minns jag mycket väl den där tevescenografin. Eller mycket väl? Jag minns den i alla fall. Tyckte Ernst-Hugo Järregård var fjantig redan första gångerna han syntes i rutan, så min minnesbild är tydlig men svag.

Har sett både Schyman och Ohly vid olika tillfällen framträda på torgmöten här i Sollentuna. Min första reflektion var att dom kändes mest som popstjärnor. Var framme och snackade litet med Ohly och sade att det var för sorgligt att han skulle behöva uppträda som en uppskruvad popstjärna. Han log med sina kanintänder och viftade bort mina bekymmer. Gudrun Schyman lyssnade jag på i ett av hennes kampanjmöten inför EU-valet. Vi var då en liten grupp på tio personer, men hon lyckades anpassa sitt framförande så att alla kände att dom var i närheten av en naturkraft. Hon har verkligen en skicklig skådespelerskas starka scennärvaro. Minns tydligt hennes varma och torra handflator när hon på politikers vis tog alla i hand efter mötet. Bilden av hennes underliv mot den sträva filtmattan på en biograf, har pornografiska kvaliteter. Jag tror nämligen att hon pressade sitt underliv mot mattan när hon kissade. För att undvika störande ljud.



Ove Ekman