Del 2 - Kon

Den här texten handlar om kor. Jag måste förflytta mig fyrtio år tillbaka i tiden, till Småland. Under en period bodde jag i Markaryd och en söndag var jag ute på en skogspromenad. Jag övervägde att lämna Småland och var alltså i uppbrottsstämning. Själva promenerandet skedde på en skogsväg som sträckte sig genom omväxlande blandskog, åkrar och ängar. Efter att jag passerat en vägkrök ser jag femton kor som betar på en äng. Dom inte bara står, ligger, betar, idisslar och tuggar som kor brukar göra. Samtliga femton kor tittade intensivt och forskande på mig när jag plötsligt dök upp på vägen. Jag uppfattade mig som så iakttagen, för att inte säga uttittad, att jag blev besvärad. Kornas stora intresse för min person gjorde att jag för några sekunder inte kunde slappna av som vanligt i min invanda promenadlunk. Det här är inte klokt, tänkte jag. Att låta sig störas av att några kor blänger på en, är inte normalt. När jag kommit så långt i mina reflexioner började jag återfå mitt vanliga jag. Känslan av att vara kritiskt iakttagen och den självupptagna genans som den känslan skapar, försvann vartefter. När jag åter vågade möta det jag uppfattat som kornas kritiska och nyfikna blickar, kunde jag bara konstatera att dom totalt tappat intresset för min person. Dom tittade som vanligt omväxlande på varandra och på all mat som omgav dom. Någon eller några av dom kanske tittade upp mot himlen för att se om det var några regnmoln i antågande.
Efteråt gjorde jag en del reflexioner om den sociala (gruppdynamiska) process, som utspelats mellan mig och korna. Jag var säker på att korna tappade intresset för mig, exakt samtidigt som jag återfick mitt normala jag och slutade känna mig kritiskt iakttagen. Den enda kontakt jag numera har med kor är att jag dricker mjölk till kaffet.


Ove Ekman