Mänskliga rättigheter

Vad har Generalerna i Rangoon med Flickorna i Småland att göra? En könsmaktteoretiker skulle kanske säga att dom två kollektiva begreppen utgör ytterligheterna i den urgamla striden mellan könen. Dom burmesiska generalerna är troligen inga feminister. Det är nog inte flickorna i Småland heller. I alla fall inte alla. Möjligen finns det någon enstaka burmesisk general som vill ge kvinnor mer makt, på samma sätt som det antagligen finns flickor i Småland som är nazister och vill ge all makt åt någon modern efterföljare till Adolf Hitler. Tendensen att generalisera är en del av vårt sätt att tänka. Generalisering finns i själva grammatiken för vårt språk. Vi tänker på generaler och på generalerna. Vi tänker på flickor och vi tänker på flickorna.

Man bör undvika att generalisera om grupper av människor. Man ska inte generalisera ens om generaler och flickorna i Småland. MR (som handlar om mänskliga fri-och rättigheter) är en lagstiftning med global individualisering som mål. Hur realistisk och pragmatisk är en sådan lagstiftning och hur stor respekt förtjänar den? Nu ska ingen tro att jag är så korkad att jag inbillar mig att det går att klara sig utan generaliseringar, men visst är det frestande att hävda att den som generaliserar om folkgrupper bryter mot dom mänskliga rättigheterna. MR-lagstiftningen förtjänar självklart respekt för dom ideal den bygger på. Jag frågar mig hur vi styrs och påverkas av vackra ideal och utopier. Blir vi ibland så fascinerade av sympatiska visioner att vi lurar oss själva och tror att dom snart är uppnådda? Är den tendensen en sekulariserad variant av det som teologerna kallar tro? Eller tvingas vi bli hedonistiska, cyniska och litet besvikna därför att det tar så lång tid att förverkliga visionerna?

Föreställningen om rättvisa är djupt förankrad i människors sinnen. Det finns olika förhållningssätt till begreppet rättvisa. Från höger uppfattar man rättvisa som ett orealistiskt ideal, dvs något man kan tala om till dom som inte förstår bättre, medan man från vänster tror att ekonomisk och social rättvisa kan uppnås med politiska medel. Agitationen om individuellt anpassade lösningar på alla samhällsfrågor är ett exempel på sådana skenbart sympatiska ideal. Vem vill ifrågasätta en sådan målsättning? När politiska deklarationer bara handlar om visioner och målsättningar och inte följs av konkreta handlingsplaner, är dom bedrägliga. Så ser jag på individuell lönesättning, friskolor, privatisering av sjukvården, energiförsörjningen, tågtrafiken m.m. Det är lika bedrägligt att hävda att kollektiva lösningar alltid är bäst. Kollektivism och individualism är två begrepp, kopplade till varandra som siamesiska tvillingar. Det måste få råda ett dialektiskt samspel mellan det kollektiva och det individuella. Begreppen representerar två olika perspektiv där kollektivismen hävdar ett större ansvar för omvärlden. Från höger menar man att det är pretentiöst och verklighetsfrämmande att ta på sig så stort ansvar. Man kan säga att högern är principiellt ansvarslös, medan vänstern lever
på visionen om ett rättvist samhälle.

Ove E